Friday, June 7, 2013

Ska en deckare vara en deckare?

Veckans fråga i bokbloggsjerkan är: Hur ”genrebunden” är du? Det vill säga vad förväntar du dig av en bok ur en viss kategori?

Som jag just delade ut en tematrio-oscar i kategorin "deckare" med motiveringen "för att de inte är deckare utan bara låtsas", kan jag väl knappast komma här och påstå att jag är genre-taliban. Men riktigt så enkelt är det ändå inte.

Låt oss ta exemplet deckare. En riktig deckare för mig är en pusseldeckare av den gamla typen: en gåta, ledtrådar och falska spår, gåtan får sin lösning. Läsaren ska ha en chans att gissa mördaren men det får inte vara uppenbart. Det är klurandet, inte mordet som är det relevanta. Jag har alltså en väldigt smal definition av deckare.

När det gäller pusseldeckarna är jag konservativ. Om gåtans lösning hänger på information som läsaren får först på sista sidan blir det dålig stämning hemma hos oss. Övernaturliga lösningar får mig att tugga fradga. Och om mördaren avslöjas redan i första kapitlet slår jag ihop boken och plockar en ny.

Men pusseldeckare skrivs inte längre. Det som idag kallas deckare är istället polisromaner som handlar om 1) orgier i våld, bisarrt sex och blod i absurda mängder och 2) deppiga, socialrealistiska poliser. Intrigerna är taffliga eller icke-existerande, det finns få intelligenta gåtor och det är mordet, inte hjärnjympan som är huvudsaken.

Därför tycker jag bäst om moderna deckare som egentligen inte är deckare dvs som har en annan botten än bara blodpölarna och CSI-nörderiet. Håkan Nessers "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" är ett strålande exempel. Det råkar vara ett mord, men boken handlar egentligen om karaktärerna. Toppen!

I övrigt är jag litterär allätare och slukar det mesta från fantasy till klassiker och gillar experimentell litteratur som går utanför gränserna. Utom alltså när det gäller de gamla goda pusseldeckarna.

24 comments:

  1. Per definition (enligt Wikipedia i alla fall :)) så är en deckare just så som du beskriver pusseldeckare. Om den inte innehåller de beståndsdelarna så är det ingen deckare.

    Själv blir jag också alldeles tokig om jag inte får all information längs med vägen. Jag vill också lösa brottet :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jomen det är ju hela poängen med deckare!

      Delete
  2. Jag har läst en bok där mördaren avslöjades redan i första kapitlet: Die Sünderin (Synderskan) av Petra Hammesfahr. Den ingår i kategorin "whydunit" och den var riktigt bra faktiskt :-)

    Ska sanningen fram så är ovan nämnda bok den enda jag har läst i den här undergenren till deckare och om jag får välja håller jag mig till deckare/kriminalromaner som följer den givna mallen.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Men är det då verkligen en deckare eller snarare kanske en psykologisk roman? Och så kan den vara bra i den genren?

      Delete
  3. Kom osökt att tänka på Maria Lang när jag läste ditt inlägg. Det hon skrev är för mig riktiga pusseldeckare.

    ReplyDelete
  4. Pusseldeckare är nog de enda deckare jag tycker om, om jag ska vara ärlig. Jag gillar Agatha Christie och Arthur Conan Doyle, men läser väldigt lite moderna deckare.

    ReplyDelete
  5. Jag håller med dig om att det är dåligt med pusseldeckare nu för tiden. Dagens deckare är väl mer av kriminalromaner.

    ReplyDelete
  6. Fred Vargas böcker tycker jag i mångt passar in på pusseldeckare - kanske ngt för dig!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Har aldrig läst - tack för tipset!

      Delete
  7. Jag tänker också på Maria Langs deckare. Man får "sitta med" och klura ut vem som är skyldig.

    ReplyDelete
  8. Pusseldeckare gillar jag, som Agatha Christie :)

    ReplyDelete
  9. Åhh jag gillar pusseldeckare jättemycket också, sjukt bra
    Mia

    ReplyDelete
    Replies
    1. Undrar varför det är så svårt att skriva dem nu för tiden? Verkar ju som om det kunde finnas kundunderlag :)

      Delete
  10. Just pusseldeckare har rätt höga krav på sig, det håller jag med om. Inga övernaturliga förklaringar här heller. En modern författare som skriver pusseldeckare är Hans Olav Lahlum, men han finns inte översatt till svenska.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Låter norskt? Höga krav är sannolikt förklaringen, dussindeckarna av polisromansnitt däremot är ofta av, ska vi säga blandad kvalitet...

      Delete
  11. Gillar titeln på ditt inlägg; ska en deckare vara en deckare. Håller med dig om att det måste finnas med vissa punkter när man läser en deckare, annars känns det inte som en bok i den genren!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Annars är det ju "bara" en vanlig roman...

      Delete
  12. Jag är ganska genrebunden när jag väljer bok, men sen tycker jag det är OK om författaren inte är det, så länge som boken är bra...

    ReplyDelete
    Replies
    1. Helt sant! Det är alltid skillnad på att inte få vad man förväntat sig utan sämre eller att inte få vad man förväntat sig utan bättre. :)

      Delete