Monday, June 17, 2013

Mellan Snorre och Arnaldur

Glad nationaldag, Island!

Isländsk litteratur är så mycket mer än bara Snorre Sturlassons Folkkungasagor och dagens isländska polisromaner av t.ex. Arnaldur Indriðason.

Jag tipsar om två godbitar däremellan:
 
Halldór Laxness, Fria män från 1930-talet är en karg och bitter skildring av det hårda livet på isländsk landsbygd i brytningstiden mellan tradition och modernisering. Bjartur är en tjurskalle av episka mått. Han har just lyckats göra sig fri från arrendebruket och blivit "sin egen" med en liten fårflock långt ute i ingenstans mellan fjäll och mosse. Han har dragit livsmaximen "den som står i skuld är icke fri" ett par varv för långt och tackar hårdnackat nej till alla erbjudanden om hjälp och stöd. Bjartur värderar frihet och oberoende högre... trots att fåren dör, hustrun dör, barnen dör, allt går åt skogen. Det är en blandning av tröstlös realism, intressant historieskildring och isländsk saga och det går under huden så pass att att en helst av allt vill bryta sig in i boken med våld för att ge Bjartur en välbehövlig käftsmäll.

Vigdís Grímsdottír Jag heter Isbjörg jag är ett lejon från 1989 är inte heller läsning som gör en direkt munter. Tjugoettåriga Isbjörg berättar egensinnigt, utlämnande och naket sin historia. Hon berättar om en dysfunktionell familj, ett barn i en mycket utsatt situation, hur hon gradvis fastnat i prostitution som eskalerat och blivit grövre, mer kränkande, mer nedtrampande... tills hon en dag stod upp för sig själv och rätten till sin kropp. Och om vad som blev följden av det. Även Isbjörg är en tjurskalle av episka mått och även här kliar det i fingrarna att få dyka ner i berättelsen och göra en superhjälteräddning.

Jag vet inte varför isländsk litteratur ofta är så kolsvart, kanske är det klimatet, men det finns också något i svärtan som tilltalar. Både Laxness och Grímsdottír skriver gripande och levande och högst läsvärt. 

Se bara till att ladda upp med ett ex av uppiggande Damernas detektivbyrå till efteråt.

8 comments:

  1. Det brukar ofta vara väldigt mörkt och dystert i de isländska böckerna.

    ReplyDelete
  2. Låter väl dyster för mig. Böcker där jag vill smälla till huvudpersonen är sällan de som jag tycker om.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jo - fast inlismande perfekta huvudpersoner kan också bli väldigt tråkig läsning. Här dras man med och känner en massa, det gillar jag!

      Delete
  3. Grimsdottir har jag tänkt att läsa, hon verkar mycket spännande!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Absolut! Sätt upp på läslistan... men lite deppiga teman ibland förstås.

      Delete
  4. Jag gillar Arnaldur skarpt, och tackar för tipsen om de andra. Jag tycker Island är ett häftigt land så jag skulle gärna läsa mer litteratur därifrån!

    ReplyDelete