Sunday, June 9, 2013

Bokslukarens bekännelser: Den otroliga färden

Pälstrollet Tassa, 16 veckor gammal, skuttar i trädgården med sin snuttefilt, en blå tygnoshörning. Det har blivit lite mindre läsning sedan hon flyttade in hos oss... men det är det värt!

Min allra mest känsloladdade läsupplevelse handlar naturligtvis om en hund. Eller snarare om två hundar och en katt. I Sheila Burnfords ungdomsroman Den otroliga färden rymmer en ung labrador, en gammal bullterrier och en egensinnig siameskatt från hundvakten när deras familj har åkt på semester. De beger sig tillsammans på vandring tvärs igenom Kanada för att komma tillbaka till familjehemmet. En helt omöjlig resa. Mamma läste den högt för mig och syskonen någon sommar när vi var små och det gick åt massor med näsdukar åt oss allihop.

Jo, för den är så förskräckligt sorglig att jag gråter bara jag tänker på den här boken. Om någon säger "det gör inget pappa, jag är glad för din skull" måste jag blinka jättemycket. Än idag.

För labradoren och katten klarar sig ju, de är unga och friska - men gamle Badgers odds är dåliga redan från början.

I nyare översättningar heter boken Den otroliga vandringen och det blev också namnet på Disneyfilmen som jag inte sett men som knappast är lika sorglig som boken.

2 comments:

  1. en läsupplevelse för mig också. har alltid velat ha en bullterrier sedan dess...

    ReplyDelete