Friday, April 26, 2013

På flykt från På flykt från ett sorgebud

Det verkade vara en rätt intressant story: mamman till en israelisk pojke som kallas in att göra lumpen vid fronten rymmer - för om hon inte är hemma och kan ta emot dödsbudet kan det ju inte bli något dödsbud och alltså måste sonen vara vid liv.

Det är så David Grossmans På flykt från ett sorgebud oftast sammanfattas. Problemet är: det stämmer inte.

Låt oss ta ett steg tillbaka och konstatera ett par fakta.

1. Småbarnsanekdoter, efter möjligen de första två eller tre, roar enbart den allra närmaste familjen. Timme ut och timme in om hur Plutte tar på sig strumpor eller vad Plutta gör i pottan är inte intressant för andra än de närmast sörjande.

2. Romanläsaren hör inte till de fiktiva småbarnens närmast sörjande. Den närmaste familjen är nämligen påhittad. Romanläsaren är snarare att betrakta som en bekant till familjen som tittar in på ett kort besök.

3. Att utsätta läsare för litterära experiment av slaget "nu ska vi se hur många hundra sidor småbarnsanekdoter hen klarar av" är inhumant och borde fördömas av FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter. EU-reglerna för konsumentskydd och -upplysning borde ålägga förlagen att trycka en röd varningstriangel på omslaget.

En mer rättvisande sammanfattning av På flykt från ett sorgebud är nämligen denna: En förvirrad israelisk mamma håller monolog om ALLA detaljer i sin sons småbarnsår och allra mest de som har med strumpor och pottor att göra.

I sjuhundrasexton tortyrliknande sidor.

Jag upplever den här boken som en personlig kränkning. För jag trodde faktiskt på David Grossman när han påstod att det var bland det bästa han skrivit. Jag trodde att det här kunde vara en gripande och relevant och djupt mänsklig berättelse. Så jag tog ett djupt andetag och stod ut lite till. Och lite till. Men det kom ingen relevans, ingen handling, ingen stor litteratur, ingen fantastisk djupdykning i människans inre. Det bara fortsatte flöda fram en oändlig babbelsvada om hur lille Plutte petade näsan när han var liten. Och där stod jag, grundlurad. Fråntagen ett antal lästimmar som jag aldrig får tillbaka. När jag äntligen gav upp strax efter halva boken var skadan redan skedd.

Curse you, David Grossman, curse you!

No comments:

Post a Comment