Thursday, July 18, 2019

Obetalbar guide till att skriva deckare

Jag skrattade gott redan när jag öppnade Henrik Langes Lektioner i mord och läste de popkulturella citatblurparna på insidan av omslaget. Redan här: pricksäker drift med den ack så förutsägbara deckargenren.
Sedan följer briljant satir som dissekerar det svenska deckarundret och alla dess stereotyper, med målande illustrationer. Den drullige kommissarien med magsår och dåliga familjerelationer. De spridda ledtrådarna som ska få läsaren att känna sig smart. Explosionen på slutet. 

Det är vansinnigt roligt och skarpsynt - och en mycket hjälpsam guide för den som en dag vill skriva en egen deckarsuccé.
Tusen tack Boktanken för tipset!

Wednesday, July 17, 2019

Dålig bibliotekstajming

Ett problem jag har, det är det här med att planera biblioteksbeställningar. Jag reserverade en hög blandade böcker precis vid semesterstart, alla utom en var markerade som "inne". Antagligen var de dock "inne" på olika biblioteksfilialer eller i magasin, för jag får mina böcker utpytsade i omgångar, en och en eller två och två. Det blir ett himla spring på bibblan för att hämta ut. Jag väntar därför helst ett par dagar från att jag fått mejl om upphämtning, för att se om det kanske hinner komma en till bok under tiden. Det gör det aldrig. Men av någon mystisk anledning brukar jag alltid få ett mejl om nästa bokleverans ca två timmar efter att jag hämtade ut den förra.

Är jag månne offer för någon slags bibliotekarieskämt?

Monday, July 15, 2019

Kodnamn Alice

Kodnamn Alice av Kate Quinn utger sig för att vara en spännande spionroman.

Kodnamn Alice är inte en spännande spionroman. Det är en chicklitt med tunn spionfernissa.

Jag borde ha begripit det eftersom alla små bokbloggcitaten på pocketomslaget hade "lättläst" som nyckelord, men jag läser ju inte de där blurparna eftersom jag tycker det är en idiotisk form av försäljningsknep. Min egen spionkompetens är alltså uppenbart undermålig.

Det fanns ju goda förutsättningar: berättelsen handlar om en kvinnlig spion i ett faktiskt existerande brittiskt nätverk under första världskriget. Den biten är intressant och hyfsat spännande, i princip. Men sedan slår chicklittmodellen till. Kate Quinn hade inte tillräckligt med intrigmaterial om första-världskrigsstoryn och har därför varvat kapitlen om små kartor smugglade i hårnålar med en eländigt smörig soppa: en gravid ung amerikanska som hittar den gamla spionen tjugo år senare och tar henne med på en roadtrip/personlig utvecklingsresa. Självklart tar de också med en snygg snubbe som amerikanskan kan ha en växande flört med. Ung pigg tjej som får arg äldre kvinna att bli snäll igen - har ni hört den förut? Den är inte bättre i spiontappning.

Det är en banal intrig som slarvas bort ytterligare i gullegull och pussar och viskade visdomsord av typen som folk använder i floskelmemes mot en bakgrundsbild med en solnedgång. Det finns inga finesser i språket eller berättandet, ingen spänning som byggs upp, ingenting oväntat eller ens genomarbetat, ingenting som kräver minsta tankekraft eller ansträngning av läsaren. Avståndet till Frederick Forsyths Schakalen är milsvitt.

Dessutom är det slarvigt översatt och/eller korrläst och redigerat. Hur kan pocketutgåvan fortfarande ha så många simpla fel, har ingen upptäckt sedan första utgivningen att översättaren tydligen inte kan skilja på "sin" och "hans" och inte vet vilka verb som ingår i vanliga uttryck (till exempel: "stiga till verket" - aargh!)?

Sunday, July 14, 2019

Sommarprat: blandade tankar

Vissa lyckas berätta väldigt mycket trots att de verkar prata om ganska lite (Jonas Hassen Khemiri, Stina Wollter). De är duktiga berättare, de väljer sina detaljer rätt, de går inte in på banala barndomsminnen i onödan.

Vissa pratar en massa men har antingen inte varit med om särskilt mycket eller är dåliga på att paketera det de har på ett berättarvärt sätt (Carin Rodebjer, Grynet Molvig).

Vissa repeterar floskeln "min resa" ungefär var sjunde ord, och de menar inte att de har åkt till någon spännande plats (Caroline Farberger).

Det är som vanligt en salig blandning av banaliteter och anekdoter. De som är bra har antingen ett spännande innehåll eller ett bra sätt att leverera innehållet, men om bådadera saknas då hjälper det inte att en har varit aldrig så duktig på att spela ishockey.

Friday, July 12, 2019

Tonårsuppror i Mekongdeltat

Lite skäms jag - den här borde jag förstås ha läst på franska. Marguerite Duras Älskaren är ju inte ens särskilt lång, 125 sidor. Det hade jag klarat, även om språket ser ut att ha varit ganska finmodellerat i original.

Men nu läste jag i svensk översättning och missade alltså en del av språkklangen. Berättelsen däremot är glasklar i all sin tvetydighet.

En ung vit flicka i franska Indokina (nuvarande Vietnam) har en svår relation till sin mor och sina bröder. Kanske som hämnd, kanske som självbestraffning, kanske bara för den där bekräftelsen som femtonåringar alltid jagar efter - flickan inleder en relation med en äldre kinesisk man. Skammen är total. Rasförräderi! Hora! Men mamman är samtidigt väldigt nöjd med de dyra presenterna som dottern bär hem. Och också: den blodskam som äldste brodern drar över dem alla blir förstås alltid förlåten och ursäktad, han är ju man.

En liten svartsynt berättelse med chockverkan och starkt feministiskt anslag. Lika relevant än idag, förutom den koloniala bakgrundskulissen förstås.

Wednesday, July 10, 2019

Är det verkligen så svårt, det där med apostrofer?

Så här låter det alltså när en uttalar det som ICA har skrivit på denna skylt: "Dusch-krämeee"
Gör om, gör rätt!

Monday, July 8, 2019

Mordet på kommendören, del 2

Haruki Murakami skriver nästan alltid väldigt läsvärda böcker. Mordet på kommendören likaså, trots det eländes ofoget att dela upp den i två volymer.

En konstnär separerar från sin fru och flyr upp i ensamheten i bergen för att hitta sig själv och få ordning på sitt liv. På vinden i huset han hyr hittar han en märklig tavla, och i skogen utanför finns ett djupt hål i marken som beter sig underligt. Underliga är också de närmaste grannarna: den färglöse herr Menshiki och en trulig tonårsflicka med en sexig faster. Som tur är får konstnären oväntad hjälp av en osynlig kommendör, en fiskfilékniv på vift samt en liten plastpingvin.

Det är en spökhistoria och en relationsroman och en berättelse i gränslandet mellan det fantastifika och det realistiska. Alltså: en typisk Murakami. Jag är inte klar över om jag är beviken på eller nöjd med slutet. I övrigt: trivsamt.