Sunday, September 24, 2017

Kerstin Thorvalls älskare: en katalogaria

Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig är Kerstin Thorvalls andra självbiografiska skandalbok, utgiven nästan tjugofem år efter Det mest förbjudna.

Thorvall berättar väldigt öppet om sin stora passion i livet: sex. Hon har haft fler karlar än de flesta av oss har haft krukväxter, så hon är sannerligen expert på ämnet. Ibland har det varit bra, ibland låter det inte helt sunt. 

Själv är jag en mycket kallsinnig person och kan inte riktigt relatera till hennes maniska självutlämnanden, men det är alltid intressant att läsa om andras livsöden. Och så kan en ju fundera: hur mycket av moralpaniken hade Thorvall drabbats av om hon varit man och berättat detta..?

Saturday, September 23, 2017

Kvinnor är också likvärdiga människor

Jag har pyntat mitt nya kontor. Det tog 35 minuter innan den första mansplainaren tittade förbi för att upplysa mig om att feminism är helt onödigt. Pyntet får sitta kvar, det behövs uppenbarligen.

Friday, September 22, 2017

Manliga män flottar timmer

I somras roadtrippade vi lite i Hälsingland och i väntan på att korvbutiken skulle öppna stannade vi till vid Färila hembygdsgård.
Där fick vi lära oss om bygdens stolthet, författaren Albert Viksten (porträtt ovan, lilla stugan nedan). En arbetarförfattare född 1889, mitt i den stora omvälvningstiden mot industrialism. Jag blev nyfiken och lät plocka upp romanen Timmer ur biblioteksmagasinet.
Timmer handlar om, just det, timmer. Läsaren följer ett byalag med kraftkarlar, från att de hugger och forslar timret om vintern, till vårens flottning och sommarens kolning. Det är fäbodar och skogsbolagspatroner, luriga tjuvskyttar och elaka förmän. Och alltihop utspelar sig i den första gryende socialismens tid, när övertygade radikaler börjar agitera på byn. Borde man [sic] inte kräva rättigheter och rimliga villkor? Borde det inte startas ett livsmedelskooperativ? Borde vi inte ge den där flörtiga grabben därborta en snyting så han slutar tafsa på andras flickvänner? Viksten blandar högt och lågt, vardag och politik, och förutom det överdrivet machoida perspektivet är det en intressant och lättläst bok.

Hundskadeindex: hundarna klarar sig men hästarna går det värre för.

Thursday, September 21, 2017

Om språket vore ett par skor

På förekommen anledning (återflyttat till Belgien) funderar jag mycket på det där med språk.

Hur mycket makt och kraft som sitter i språket.

Jag tar mig fram på franska men är inte tillräckligt säker på det för att alltid i alla situationer hitta rätt ord. Särskilt inte när saker blir stressiga eller svåra. Det försätter mig i underläge. Så nu har jag lärt mig att jag ibland måste flytta striden till min planhalva istället. Det är oerhört effektivt.

Ett exempel: jag ringer internetleverantörens kundtjänst. En arrogant person blir otrevligare och otrevligare och uppenbart irriterad över att jag inte begriper att de minsann inte kan fixa mitt internet bara så där. Hen har tydligtvis dragit slutsatsen att jag är lite korkad - det hör hen ju på hur dåligt jag uttrycker mig.

Jag säger stopp och belägg och ber att istället få tala med en engelskspråkig kollega. Jag talar engelska, säger personen på knackig engelska. Och plötsligt är bemötandet som förbytt. När hen börjar om med förklaringarna är det ett helt annat tonläge. Hen är tveksam och ursäktande och i slutet av samtalet har jag plötsligt fått löfte om att en tekniker ska komma redan om två dagar för att fixa installationen.

Ibland tänker jag att språk är som olika slags skor. Det gäller att ha rätt slags skor för underlaget för att stå stadigt med rejält fotfäste. Att ta sig fram på ett språk en inte helt behärskar är som att försöka klättra uppför en sanddyn i högklackat*. Eller som att det enda en har att ta på till Nobelfesten är ett par gröna gummistövlar.

Och det är ju inget bevis för ointelligens! På ett annat språk är samma person kanske både intellektuell, rolig och poetisk.

Något att tänka på om du råkar sucka över en utrikesfödd som säger något fel.


*Eller att över huvud taget gå i högklackat. För mer info om de skador som orimliga skor orsakar, läs här.

Wednesday, September 20, 2017

Ranelid möter Lapidus - ljuv musik uppstår inte

Vad är det här för pretentiös dynga!?! Tänker jag när jag läser den första sidan i Tokyo år noll.

Det är inte ofta jag ger upp böcker, men den här var i alla fall ärlig nog att vara tydligt oaptitlig redan från start, så jag slapp slösa tid på den.

David Peace har skrivit en kriminaltrilogi om Japan precis vid andra världskrigets slut. Låter ju spännande, tänkte jag.

Men nej! Det är pretentiös dynga från sida ett och framåt. Varannat stycke i kursiv med någon slags überpoetisk inre monolog, varannat stycke i rå mord-och-blod-prosa där dekadenta poliser hittar ruttna kvinnolik som utsatts för grovt sexuellt våld (såklart. Tänk om folk någon gång kunde sluta försöka använda våldsporr som billig ersättning för riktig spänning?). Författaren verkar ha gått in i någon slags Dr Jekyll/Mr Hyde där båda karaktärerna fått vara med och skriva varannan rad. Den ena i svulstig Ranelid-stil, den andra som jättejättetuffa Jens Lapidus*.

Jag suckar mig igenom fem svårjobbade sidor och slår sedan ihop eländet för gott. Välkommen till svarta listan, David Peace.


*Obs så att detta inte misstolkas som en komplimang: dessa två herrar skriver böcker jag inte ens tar i med tång.

Monday, September 18, 2017

Bilskrot eller elbil

Lyran ställer in veckans tematrio på grund av att hennes bil blivit påkörd av en sopbil. Courage, Lyran!

Själva har vi precis motsatt situation, vi har nämligen - ÄNTLIGEN! - bytt upp oss från skrotbil till elbil. En dröm att köra! Och så fantastiskt skönt att slippa fulfossila bränslen med vidhängande klimatångest. Första generationens elbilar börjar dyka upp på begagnatmarknaden nu och även om de inte klarar de nyare bilarnas 20-30 mil per laddning så räcker vår andrahandsNissans batteri gott och väl till den dagliga pendlingen.

Låt mig presentera: elbilen Leffe
och Tassa.

Storljugarna: härliga rövarhistorier

Om du liksom jag gillar Roald Dahls luriga vuxennoveller kan Saki vara något för dig.

Bakom pseudonymen Saki gömmer sig en brittisk man från sent artonhundratal, han skrev fantastiska, humoristiska korta berättelser med knorr. Det är alltid någon oväntad tvist, alltid klurigt och smart, ofta lite opassande eller fräckt. Hans karaktärer ljuger friskt och han sätter fingret så direkt på alla ömma punkter i brittiskt sekelskiftes känslostrama samhällsliv. Jag älskar det!

Jag läste samlingen Storljugarna och 19 andra sanningar och fnissade regelbundet.


Hundskadeindex: en till hund förklädd hyena går åt.