Saturday, December 7, 2019

Julkalender: lucka 7

Är det kanske en variant av julmust? Och i vilken bok förekommer den här mystiska läskeblasken?
"'Nu är det stekta koktet fläsk! Skottskumpa är sött och gott! Han reste sig från stolen, gick fram till ett stort skåp, öppnade det och tog fram en flaska som måste ha varit minst en och en halv meter hög. Flaskan var halvfull och innehållet var ljusgrönt till färgen. 
'Här har vi skottskumpa!' ropade han och höll stolt upp flaskan som om den innehöll vin av gammal fin årgång. 'Smaskig, bubblig skottskumpa!' skrek han och skakade flaskan så att innehållet började skumma.  
'Men titta! Bubblorna går ju åt fel håll!' utropade Sophie. Och det gjorde de faktiskt. Istället för att stiga uppåt och brista när de kom till ytan, susade bubblorna neråt och sprack när de kom till botten av flaskan, där det bildades ett ljusgrönt skum."

Friday, December 6, 2019

Julkalender: lucka 6

Känner du igen andra raden lika väl som du hade känt igen den första?
"Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous Fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them: to die to sleep;
No more; and by a sleep, to say we end
The heart-ache, and the thousand natural shocks
That flesh is heir to? 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd. To die to sleep,
To sleep, perchance to dream; ay, there's the rub,
For in that sleep of death, what dreams may come,
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause."

Thursday, December 5, 2019

Home fire

Bokklubben läste Home fire av Kamila Shamsie, en modern tolkning av klassiska Antigone.

Två systrar och en bror har vuxit upp ensamma i en Londonförort - pappan var jihadistisk terrorist och allmän slarver och honom pratar ingen om ifall det kan undvikas. Mamman dog när äldsta systern var i övre tonåren.

Så träffar brodern en man som precis förstår honom. Som pratar om pappan som en hjälte, inte som den pinsamma fjant som familjen alltid utmålat honom som. Brorsan låter sig förföras av mannen och hans vältaliga beskrivningar av hur muslimer förtrycks i dagens Storbritannien - alla orättvisor som de utsätts för bara på grund av sin tro och hudfärg. För att göra en lång historia kort: brorsan låter sig luras med till ISIS i Raqqa där han blir medskyldig till de grova brotten som det så kallade kalifatet sysslar med där. Inte som mördare, visserligen, men som del i kamerateamet som sköter propagandan med hjälp av videofilmade halshuggningar.

Yngre systern hemma i London gör samtidigt allt hon kan för att få hem sin bror som redan har ångrat sin enorma dumhet. Men den brittiska regeringen vill sätta hårt mot hårt. Den som har deltagit i folkmord kan inte bara ångra sig och få komma hem som om allt vore förlåtet. Systern drivs till civil olydnad för att tvinga fram en ändring av det hon tycker är orättvisa regler.

Det här var en knepig bok. Temat är jättesvårt och mycket intressant. Vad är egentligen rätt att göra och hur i hela friden ska vi handskas med de här idioterna som har varit med och utfört, eller passivt stöttat, så ofattligt grymma saker? Om de inte får en möjlig utväg hem, är inte risken då att radikaliseringen sprider sig ännu mer med martyrer och en ond cirkel av upplevda orättvisor?

Å andra sidan: om det inte blir några konsekvenser, hur ska då offren få upprättelse, och vad får vi då för moral i samhället?

Boken är inte något litterärt storverk, den är bitvis mycket krystad och det är en hel del trådar som bara inte hänger ihop. Men själva frågeställningen var utmanande och fick oss att tänka till.

Julkalender: lucka 5

Spökerier i nyårsnatten!
"Han vänder sig hastigt. Där står Georges, och han ser nu, att också denne ingenting är, bara en avbild av den kropp, som han en gång har ägt.
  -Du själ, som förlorade herraväldet över din kropp i samma ögonblick, som klockan slog tolv på nyårsnatten, säger Georges, du ska avlösa mig i mitt ämbete. Du ska befria själarna ur det jordiska under detta ingångna år.
  Vid dess ord återfinner David Holm sig själv. I stormande vrede störtar han sig mot körkarlen, griper efter hans lie för att bryta sönder den och efter hans kåpa för att slita den i stycken.
  Då känner han hur hans händer trycks ner och hur benen rycks undan honom. Sedan lindas omkring hans handleder något osynligt, som fängslar dem vid varandra, och likaså omkring hans fotleder.
  Därpå lyftes han upp, kastas omilt, som en död vara, ner på kärrbottnen, där han får ligga, utan att någon frågar efter hur han har fallit.
  Ögonblicket därpå sätter sig kärran i rörelse."

Wednesday, December 4, 2019

Julkalender: lucka 4

Bråttom bråttom bråttom
Ont om tid det är det gott om
"Klockan åtta var släden klar att starta. De väl påpälsade resenärerna tog plats; de tryckte sig så tätt till varandra som de kunde. De båda väldiga seglen hissades och snart gled det egendomliga fordonet över skaren i rasande fart.
  Fågelvägen mellan Fort Kearney och Omaha är ungefär trehundra kilometer. Om vinden stod sig i fortsättningen kunde man, med den hastighet släden gjorde, räkna med att vara i Omaha på en fem, sex timmar. Om ingenting oväntat inträffade skulle släden alltså vara framme vid målet vid ettiden på eftermiddagen.
  Det var sannerligen en märklig resa! Det blåste ner från seglen och kölden var så sträng att de tätt hoppackade resenärerna knappast kunde andas. Släden riktigt flög över snöslätterna, det var som att segla på havet, men man slapp ju den bevärliga sjögången. Mr Mudge satt längst bak och styrde med sin styråra och höll kursen. Han hade satt till alla segel, till och med ett toppsegel för att få högsta möjliga fart.
  -Om bara stagen och seglen håller så kommer vi nog fram i tid! skrek han."

Tuesday, December 3, 2019

Julkalender: lucka 3

Vem är det som får så ansvarsfulla föräldraråd? Spoiler alert: han säljer den gula hästen inom fem sidor.
"Ty vår man ägde en häst. Denna var i sig själv ganska anmärkningsvärd. Det var en béarnsk springare, gul till färgen, som höll huvudet lägre än knäna men likväl tillryggalade åtta lieues om dagen. Olyckligtvis voro hästens goda egenskaper ej så i ögonen fallande som hans ovanliga färg och oregelbundna gång, och hans uppträdande i Meung, dit han anlänt ungefär för en kvart sen genom Beaugencyporten, på en tid då alla människor voro hästkännare väckte ett för hästens ägare föga smickrande uppseende. 
  Detta var så mycket obehagligare för den unge X - så hette nämligen denna Rosinantes Don Quixote - som han ej själv var okunnig om det åtlöje en dylik ridhäst kastade över hans egen person, hur god ryttare han än var. Också hade han suckat tungt, då han mottog hästen som en gåva av sin far. Han visste ej att den var värd åtminstone tjugo livres. De ord, som åtföljde gåvan kunde emellertid ej nog uppskattas. 
  -Min son, hade den gascogniske adelsmannen sagt på den béarnska dialekt, som Henrik IV aldrig hade kunnat övervinna, min son, denna häst är född i din fars hus för trettio år sen och har varit i hans ägo alltsedan dess, vilket ger dig skäl nog att sätta värde på honom. Sälj honom aldrig, låt honom dö i lugn på sin ålderdom. Om du drar i fält med honom, så skona honom, som du skulle skona en gammal tjänare! 
  Skulle dig vederfaras äran att  få komma till hovet, en ära vartill din gamla adel berättigar dig, så försvara på ett dig och de dina värdigt sätt ditt adliga namn, som med heder burits av dina släktingar och vänner. Tål inga motsägelser utom av kardinalen och konungen! Genom sitt mod, och endast genom sitt mod, bryter sig en adelsman i våra dagar en bana. Den som darrar en enda sekund låter kanske därigenom lyckan gå sig ur händerna. Du är ung och bör av två skäl vara modig: först och främst för att du är gascognare och för det andra för att du är min son. Frukta ej skärmytslingarna och sök äventyren. Jag har lärt dig att hantera värjan. Du har knäveck och nävar av järn. Slåss vid alla möjliga tillfällen; slåss så mycket hellre som duellerna äro förbjudna och det behövs dubbelt mod att slåss!"

Monday, December 2, 2019

Julkalender: lucka 2

Se, då krypa tomtar upp ur vrårna
upp ur vrårna
Tomteligan trippar fram på tårna
tippetippetipptipptapp
"'Gå framför!' sa den stora tomten med grötig röst innanför masken.
  X och Y ryckte fram med sina tunga väskor så att de kom ett par steg framför den andra.
  'Så att man vet var man har er', hördes den grötiga rösten. 'Få se nu att ni sköter er lite bättre än förra gången.'
  'Det är Slarviga Svante', sa X med låg röst till Y. 'Mannen med fullmåneansiktet, en av nysilvermännen.'
  Y bugade sig omärkligt.
  De traskade på i snön och mötte en och annan försenad vandrare, som såg glad och förstående ut när han mötte tre präktiga tomtar fullastade med julklappar. Det här med tomtar blir allt vanligare tänkte den försenade vandraren. Sedan mötte han till sin förvåning två tomtar till, helt små tomtar. Fast det kan lätt gå till överdrift, tänkte han.
  Y gick tätt intill X och mumlade:
  'Enligt min ringa mening torde det vara lägligt att nu överlämna såväl bagaget som herr Svante till polismakten.'
  'Absolut inte, Y', sa X genast. 'Vi måste inringa hela bandet.'"