Saturday, August 17, 2019

På roadtrip med ödlehjärnan

Ödlehjärnan: VET DU VAD JAG TYCKER ÄR TRÅKIGT.

Intellektet: Ja, mycket väl. Det är ju jag som är den smarta av oss.

Ödlehjärnan: JAG TYCKER DET ÄR TRÅKIGT ATT ÅKA BIL EN HEL DAG.

Intellektet: Det är döden i miniatyr. Men nu är det så det är, om vi ska ha Tassahunden med oss till Belgien.

Ödlehjärnan: TASSAHUNDEN ÄR GULLIG VI TAR MED DEN.

Intellektet: ...och då måste vi åka bil en hel dag, och halva imorgon också.

Ödlehjärnan: VET DU VAD JAG TYCKER OM ATT ÅKA BIL EN HEL DAG.

Intellektet: Släpp ut mig!

Friday, August 16, 2019

Mänskligheten går i dvala

Jasper Fforde for President!

Ingen skriver intelligent, subtilt och bisarrt som han. De fantastiska alternativuniversumens mästare. Roligt, klurigt, smart och nördigt.

Early riser är en fristående roman, och den är strålande.

I en värld där klimatförändringarna gått alltför långt är vintern så hård och dödlig att mänskligheten går i dvala flera månader varje år. Många svälter ihjäl under vintersömnen men som tur är så har ett stort medicinföretag tagit fram en drog som gör det lättare att överleva - med den lilla, lilla nackdelen att en på tvåtusen vaknar upp som (visserligen hyfsat välvillig) zombie. Charlie, en ung novis, får i uppdrag att transportera en sådan zombie till den mytomspunna sektor tolv, där folk sägs drömma farliga sanndrömmar. Allt går fel och Charlie är snart fast i en livsfarlig konflikt med spioner, drömhippies och hårdföra byråkrater som inte drar sig för att sälja sina förstfödda barn... Och mitt i alltihop smyger ett förfärligt mardrömsmonster som viker tvätt, mördar oförsiktiga nattvandrare och nynnar på musikallåtar.

Det låter kanske hemskt och läskigt - och visst, det här är en mycket mörkare berättelse än Ffordes andra - men framför allt är det här en rolig, rar och mycket kärleksfull roman. Den har allt! Spänning, ostereotypa (en underdrift!) karaktärer och mycket empati.

Bara en sån här sak: det sägs aldrig rakt ut vilket kön huvudpersonen har. Det är helt enkelt inte viktigt. Och det funkar, för Jasper Ffordes böcker är feministiska på ett så självklart sätt - ingen stinkande gammal machoism här inte.

Eller det här: det förfärliga bovgänget som alla är så rädda för är engelska aristokrater som säger cheerio och har med sin butler när de rånar folk.

Jag fnissar och blir överraskad och fnissar igen. Ffordes böcker går inte att beskriva, de måste upplevas.

Läs Jasper Fforde!

Wednesday, August 14, 2019

Kommatering: det franska tomrummet

Nu blir det extranördigt! Språk, grammatik och språkvård i en härlig kombo. För se på den här fantastiska kommateringen, titta särskilt kring frågetecknen:
Men käre Molière! Kanske du tänker när du ser något sånt här i Misantropen. Har gubben halkat på mellanslagstangenten eller vad är det som händer?

Lugn, bara lugn. Det är ju bara en liten espace insécable, alltså ett obrytbart tomrum. En speciell grej med fransk kommatering är nämligen att de gör skillnad på dubbla och enkla skiljetecken: finns där två delar i skiljetecknet med ett tomrum emellan, då ska det också vara ett extra tomrum mellan ordet och skiljetecknet. En slags särskrivning i kommateringen, alltså!

Dubbla skiljetecken är till exempel kolon, semikolon, utropstecken, frågetecken och citationstecken.

Men obs - det här är inte någon ursäkt för särskrivning på svenska.

Mind the gap! Ett litet tomrum kan vara skillnaden mellan liv och död.
Skjutinstruktören
Skjut instruktören

Monday, August 12, 2019

Vi måste prata om kärnkraften

Ok, nu blir det allvar igen.

En av mina morbröder skickade ett boktips så på min flygfria resdag häromsistens så läste jag Joshua Goldsteins och Staffan Qvists debattbok A bright future. Jag tycker att du också ska läsa den, det är mycket lättläst och framför allt: viktig information.

Låt oss ta det från början: mänsklighetens utsläpp av växthusgaser håller på att ta kål på jorden. Nej, det är inte en överdrift. Och nej, det är vid det här laget inte ett kontroversiellt påstående utan mycket väl bevisat.

Klimatet påverkas framför allt av utsläpp av växthusgaserna metan och koldioxid, där koldioxiden är central eftersom den stannar så länge i atmosfären. Koldioxid släpps ut framför allt när vi förbränner kol och olja, alltså i transporter och industri, inklusive en stor del av världens elproduktion.

För att bromsa upp utvecklingen räcker det inte med att minska ökningen av växthusgasutsläpp, det räcker inte ens att vi stannar på dagens nivå av utsläpp - vi måste drastiskt minska de totala utsläppen ner mot närapå noll och det måste hända snart.

Vad Qvist och Goldstein bidrar med i sin bok är en genomgång av alla olika energikällor vi har till vårt förfogande. De visar att vi måste jobba på flera fronter - minskad energianvändning, bättre energieffektivitet, förnybar energi inklusive sol och vind - men också att om vi ska vara lite realistiska så finns det bara ett sätt att både behålla vår nuvarande levnadsstandard och ekonomi, och att rädda planeten från att tippa över till katastrofal uppvärmning.

Det är kärnkraften.

Kärnkraft är, till skillnad från vad propagandan säger, det allra säkraste energislaget idag. I Europa dör varje år mer än 400 000 människor i förtid på grund av luftföroreningar - framför allt förbränning av kol och olja. Men ingen enda människa i världen har dött på grund av kärnkraft sedan Tjernobyl.

Kärnkraften fungerar nattetid, vintertid och när det inte blåser.

Kärnkraften är billig och effektiv.

Och tvärtemot vad många tror så är faktiskt kärnavfallsfrågan inte särskilt kritisk längre. Dels för att det numera finns väldigt säkra lagringssystem - dels för att det redan finns väl utvecklad teknik för att använda upp kärnavfallet i mer effektiva nya typer av reaktorer - och alltså i princip radera problemet med avfall som måste lagras i tiotusen år! Men folkopinionen verkar fortfarande bygga på gammal kunskap och gamla rädslor, vi har missat alla tekniska framsteg som har gjorts det sista decenniet. Vår factfulness funkar inte.

En viktig poäng är nämligen att det finns kärnkraft och annan kärnkraft. Tjernobyl var ett kraftverk av generation 1, de mindre säkra. De är idag utfasade eller upprustade. I Sverige har vi väldigt säkra men hyfsat gammalmodiga generation 2-verk. Andra länder som varit mindre nervösa än Sverige har redan gått över till generation 3 (som är ÄNNU säkrare, eftersom de måste aktivt hållas igång istället för att aktivt stängas av - om något går fel slår de alltså av sig) eller generation 4 (som kan använda avfallet från generation 2 och 3 och fortsätta skapa el tills det inte finns särskilt mycket avfall kvar).

Att det var en korrekt bedömning att vara mot kärnkraft på sjuttiotalet betyder alltså inte att det fortfarande är en korrekt bedömning att vara mot kärnkraft som den ser ut idag.

Om politikerna bara vågade skulle vi i Sverige också kunna uppgradera till ännu bättre kärnkraft istället för att prata strunt om att stänga fullt fungerande reaktorer.

För vad händer om vi fasar ut vår kärnkraft? Det är gulligt att tro att sol och vind skulle kunna täcka upp behovet men det är fasansfullt orealistiskt. Hela den svenska vintern skulle vi tvingas importera rysk och tysk elektricitet producerad med kol och fossilgas och våra växthusgasutsläpp skulle gå i taket.

Om vi inte använder kärnkraften kan vi bara nå klimatmålen på ett annat sätt: nämligen att mycket drastiskt sänka vår energikonsumtion. Kan du tänka dig att göra den uppoffringen? Slut på alla resor och transporter längre än cykelavstånd, inga eldrivna hushållsapparater och tvättmaskiner, ingen import av konsumtionsvaror, ett minimum av industri och andra elberoende arbetsplatser, elektricitet hemma bara någon timme per dygn... Det kommer inte att hända, eller hur?

Och om vi inte kan tänka oss att byta bort vår levnadsstandard, då är det faktiskt kärnkraften vi måste satsa på - nu! - om vi ska lyckas hålla klotets temperatur inom de någorlunda säkra gränserna.

Det här är inte nyheter för mig (nå, jag jobbar ju med miljöfrågor) men Goldstein och Qvist lägger fram siffrorna som jag har saknat, på ett pedagogiskt och tydligt vis. De förklarar sakligt och okomplicerat hur sambanden ser ut. Det är bra gjort och det är övertygande.

Vi måste alltså sluta att protestera mot kärnkraften och istället gå man ur huse och protestera mot kolkraft och kolförbränning.

Ursäkta, nu måste jag sluta skriva och istället gå och mejla mina riksdagsledamöter.

Saturday, August 10, 2019

Åter i Belgien

Jag hade en 100% flygfri semester och åkte tillbaka till Bryssel per buss och tåg, inklusive tåg som åkte färja. Det gick utmärkt, tackar som frågar! Jag rekommenderar tågresandet, det tar visserligen längre tid men jag kan ju inte rimligen sätta min egen bekvämlighet före planetens överlevnad.
Dessutom har landtransport en mycket rolig fördel nämligen språkmiljön. De olika tåg- och busstationerna ropade ut information på totalt sex språk längs vägen och jag begrep fem och ett halvt av dem. Men vem i den begåvade läsekretsen känner igen vilket "språk" den här skylten är skriven på..?

Thursday, August 8, 2019

Flavia de Luce möter Christopher Robin

Alan Bradley har lyckats med en förvånansvärt lång serie böcker som fortfarande håller måttet - det var någon svacka där i mitten, men nu tycker jag farten är tillbaka. Thrice the brinded cat hath mew'd är den nionde boken om mycket udda amatördetektiven Flavia de Luce och jag är fortfarande fast.

Det är karaktärsdrivna böcker som i princip helt och hållet bygger på att Flavia de Luce är en sådan fantastisk figur. Dessutom är det mycket absurd humor och klurigt språk, samt en hel del intressanta kemifakta och fantastifika lösningar av typ MacGyver fast bra. Alltihop förklätt till en klassisk pusseldeckare.

Den här gången träffar Flavia på en figur som är misstänkt lik A. A. Milne, med ett sårigt förhållande till sin son som är misstänkt lik Christopher Robin. Men det är förstås en ren slump.

Det här är den typ av bok som jag fnissar högt åt medan jag läser, och dessutom är serien mycket färgglad och snygg. Skriv mer, Alan Bradley!

Tuesday, August 6, 2019

Det måste vara videospelen!

Där satt jag i godan ro på busshållplatsen och väntade på 34ans buss, och vem tror ni klafsade ner bredvid mig? Ingen mindre än Dummerjöns! Med en död kråka i ena handen och en trasig träsko i den andra.

- Hallå där vad sysslar du med? kacklade han och kikade över min axel för att läsa på min mobiltelefonskärm.

- Jag kollar nyheterna, svarade jag, är det inte hemskt med de nya dödsskjutningarna i USA? Rasistiskt dåd med skjutvapen, oj VAD kan grundproblemet vara?

Jag skrattade lite sarkastiskt åt min egen retoriska fråga, men Dummerjöns lyste upp.

- Så roligt, en gåta! Vänta, säg inte, jag ska gissa svaret.

Han petade sig i nacken med kråkan och grubblade en stund.

- Nu vet jag! utbrast han. Det är såklart feminismen som bär skulden!

Jag tog mig för pannan.

- Inte det? Vänta, jag får gissa igen - kan det vara videospelen?

- Men Dummerjöns, kan det inte vara rasismen och skjutvapnen som är problemet, tror du?

- Nej nej, det låter ju helt orimligt. Nej, nu har jag det! Det är förstås skolan och flumpedagogiken.

Vilken tur att jag hade en papperspåse till hands att hyperventilera i.

- Äsch, jag kommer snart på det, sa Dummerjöns optimistiskt, det är ju det som är min intrigmekanism. Först gör jag massa dumheter och beter mig illa och sen på slutet får jag prinsessan ändå. Eller presidentposten, haha!

När bussen svängde ut från hållplatsen stod han fortfarande kvar och ropade gissningar efter mig. Svagare och svagare hörde jag hans gälla stämma:

- Beror det på ett par blå strumpor? Miljörörelsen? Det är utomjordingarnas fel? Nej vänta, det måste vara biblioteken eller kanske