Tuesday, September 18, 2018

Tassas syssling filmstjärnan

Visst är hon vacker, lilla hjärtat!
Så är det också en framgångsrik familj hon kommer från. Tassa är faktiskt syssling till Jaeger du Murier de Sordeille, hunden som spelar huvudrollen (nåja, en av huvudrollerna) i franska filmatiseringen av Le collier rouge. De har samma biologiska gammelmormor!
Le collier rouge handlar om en militärpolis som kommer till ett fängelse i slutet av första världskriget för att utreda en man som begått någon slags krigsbrott. Utanför fängelset sitter en hund och väntar tålmodigt. Militärpolisen är trött på död och blod och vill helst fria mannen, men denne är inte särskilt hjälpsam utan verkar snarare försöka få sig själv hängd. Varför?

Vi såg filmen häromdagen och begrep nästan allt (utom varför hunden följer med fel person) trots franskan och dessutom har jag lånat boken för att se om det hela blir mer begripligt i skrift... Klart är i alla fall att det är Jaeger* som är filmens stora behållning.


*och hans pappa som är stunthund och gjorde stridsscenerna!

Hundskadeindex: hunden är krigsveteran och därför ganska full av ärr, men han fick medalj för besväret så det är kanske okej.

Monday, September 17, 2018

Tematrio: svart

Lyrans tematrio går idag på tema svärta och svart.

Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie handlar om hur det är att vara svart kvinna i USA, och en del om svårigheten att flytta mellan länder och världsdelar och identiteter. Strålande bra läsning!

Nawal el Sadawi skriver nattsvart och mycket otäckt i feministiska slag-i-magen-starka Imamens fall. Också strålande! Men tungt, mycket tungt.

Stendhal är mindre strålande men rätt intressant på sitt sätt. Franska klassikern Rött och svart handlar om en osnuten ung man som beter sig soppigt på massa olika vis och som hamnar där han hör hemma på slutet.

Trevlig läsning!

Sunday, September 16, 2018

Trollkarlen från övärlden

Ursula K. Le Guin är ett namn jag hade missat helt - och det är egentligen lite märkligt med tanke på att jag gillar både fantasy och science fiction. Hon var mycket produktiv och hennes utgivning sträcker sig från sextiotalet till en bra bit in på tvåtusentalet. Titeln jag läste - Trollkarlen från övärlden - skrevs redan 1968 och jag tycker att det märks.

En ung pojke föds med magiska krafter och skickas till internatskolan för trollkarlar för att lära sig kontrollera magin. Men han är ung och arrogant och tror sig på tonåringars vis veta bättre än alla andra. I en kraftmätning med en annan student råkar han kalla fram en ond skuggvarelse från dödsriket och plötsligt måste han fly för livet, mestadels båtburet mellan olika öar. Det är drakar, det är förtrollade stenar, det är magisk vind och vänskap med en liten hundråtta.

Det är däremot inte många kvinnor, eller rättare sagt knappt någon alls. Det är ett under att övärlden lyckats befolka sig med tanke på att den verkar bebodd nästan enbart av män. Det är inte heller någon väldigt rask och klurig intrig utan mestadels en gammaldags äventyrsroman av typen "sedan rodde han till den ön, där träffade han det här monstret och övervann det, sedan rodde han till nästa ö där monstret var si och så och han övervann det, sedan rodde han...". Det är en roman som inte har fått mogna ordentligt och huvudkaraktären är faktiskt en riktig skitstövel.

Ändå charmigt och lite trivsamt med diverse klassiska sagoparametrar blandat med en gammal pilotavsnittsversion av Harry Potter.


Hundskadeindex: hundråttan råkar illa ut.

Friday, September 14, 2018

Men för i helvete, Svenska Akademien!

När en tror att botten är nådd är det tydligen dags att lyfta på mattan och titta efter källarluckor.

Svenska Akademien hade möte och skulle förbättra sina stadgar. Hurra! Kanske några naiva inklusive jag själv tänkte. Nu blir det ordning och reda, slut på jäv och hemliga-klubben-dumheter!

Men inte.

De har kommit fram till att ledamöter inte ska kritisera varandra offentligt.

Verkligen, Horace? Du tycker att detta var den viktigaste frågan? Att folk inte får berätta mer om dina skamliga förehavanden i turerna kring kulturprofilen? Munkavlepolitik, det tycker du är vägen framåt i det här läget?

Själv hade jag annars tyckt att starkare regler mot jäv, tydligare transparens och framför allt: en total uppröjning bland gubbarna som orsakade dagens kaos, hade varit bättre prioriteringar.

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Avgå Horace!

Thursday, September 13, 2018

Lezen is tof

Jag tvekade lite innan jag till slut google-översatte klottret på lokala bibliotekets bokbytarlåda - jag ville ju så gärna att det skulle betyda "läsning är tufft" men var lite orolig att det skulle visa sig vara närmre tyskans "Lesen is doof", alltså att läsning är töntigt.

Borde förstås inte ha oroat mig. Klottraren är en läsfrämjare.

Läsning är coolt! Även på nederländska!

Wednesday, September 12, 2018

Mythos

Det finns en handfull universalgenier i världen, sådana där människor som lyckas få allt de sysslar med att bli underbart och fantastiskt. Stephen Fry är en av dem.

Han är en strålande skådespelare, en av världens bästa engelska högläsarröster och dessutom en intelligent, intellektuell, rolig och begåvad författare.

Jag har inte hunnit med hela, bara lyssnat på delar av ljudboksversionen, men är redan på det klara med att Mythos är ytterligare ett Fryskt guldkorn. Fry återberättar och kommenterar den grekiska mytologin, med extra bonusfakta och ett oefterhärmerligt sätt att tolka berättelserna. Eftersom han läser in ljudboken själv är den förstås särskilt rolig, även för mig som i vanliga fall föredrar text.

På min biblioteksönskelista står helt enkelt "allt av Stephen Fry".

Monday, September 10, 2018

Tematrio: rött

Lyran har politiskt tema som uppföljning till valrysaren: RÖDA boktips (sic! i versaler enligt Lyran).

Då drämmer jag till med En röd hjältinnas död av Qiu Xiaolong, som inte bara har rött i titeln och i innehållet utan också är en subtil kritik av den korrupta kinesiska kommunismen. En polisdeckare med mycket matprat och en hyfsat spännande intrig. Men det är inte deckargrejen som är bra med den här boken, det är den intressanta politiska kulissen.

Rött av olika slag blir det också i Kerstin Thorvalls extremsorgliga När man skjuter arbetare. Det är blod, det är arbetarrörelse och det är ännu mer blod. Och en del vita mentalsjukhusväggar.

När jag var i äventyrsläsaråldern, då slukade jag också Baronessan Orczys Röda nejlikan. They seek him here! They seek him there. The Frenchies seek him everywhere. Robin Hoodfasoner under franska revolutionen, fast på aristokratins, eller kanske på den mänskliga empatins sida.


I övrigt anser jag att blockpolitiken och Horaces akademimedlemskap bör upphöra. Med omedelbar verkan. Bete er som vuxna, allihop.