Wednesday, October 28, 2020

Tuesday, October 27, 2020

Poison garden

Alex Marwood är ett säkert kort om en gillar mörka, otäcka romaner med sting. The poison garden är typiskt Marwoodsk. Det går så illa för så många och det är så intensivt och hemskt att en inte kan sluta läsa.

Romy är en av få överlevande från den massaker - massjälvmord? - som blev slutet för en märklig apokalyptisk sekt. Romy minns inget annat än livet i sekten och hon har svårt att anpassa sig till det moderna samhället. Inte så konstigt då att hon börjar söka upp sina gamla sektkamrater för att hitta fotfästet igen. Problemet är bara att vissa av de gamla vännerna inte är särskilt vänligt sinnade.

Det är intressant! Om hjärntvätt, om hur stark viljan till samhörighet kan vara, om vad folk kan vara beredda att göra bara för att få vara med. Det är obegripligt för de utomstående, men för den som är med i en sluten grupp av typen Daesh, Knutbysekten, Ku Klux Klan eller ett vanligt kriminellt gäng blir gruppens logik normal och rimlig. Och ju mer folk från utsidan pekar finger, desto tätare slutar man leden internt. 

I den här romanen funkar det dessutom bra med varvade kapitel om vad som händer med Romy nu ute i det "fria" och om vad som hände då, på sektens väg mot katastrofen. Spännande, otäckt och mycket, mycket skönt att lägga ifrån sig boken och känna sig fullständigt vaccinerad mot kulter och grupptryck.

Sunday, October 25, 2020

Bristande empati i dödsbudssituationer

Agatha Christie var rolig. Jag gillar henne skarpt. Men En ficka full av råg är verkligen inte någon höjdare.

Rex Fortescue dör på kontoret efter att ha druckit förgiftat te (?). Sedan dör hans fru av förgiftat te. Och strax därpå hittas husan strypt i trädgården med en klädnypa klämd på näsan. Eftersom Rex hade rågkorn i fickan och någon gjorde ett bus med koltrastar i en köttpaj nyligen kommer Miss Marple snabbt på att morden hänger ihop med en gammal barnkammarramsa.

Det är en orealistisk historia även för att vara Agatha Christie och kopplingen till ramsan är krystad. Men framför allt är det en så ovanligt tafflig beskrivning av polisarbete. Polisen drullar in och ger dödsbuden på de mest märkliga och abrupta sätt - och inte alltid till de anhöriga utan lika gärna till den försupne butlern. Nu gör det visserligen ingenting eftersom karaktärerna inte blir särskilt ledsna över att folk dör omkring dem. Poliserna beter sig också allmänt oprofessionellt, från sexistiska kommentarer till fullständigt orimliga förhörsmetoder. Och Miss Marple är ingen tuff och smart tant utan ovanligt fjollig i den här boken. Christies berömda humor lyser med sin frånvaro.

Tråkigt.

Saturday, October 24, 2020

Kampen om orden: vegoburgaren

Ett litet ändringsförslag lagt av en grupp Europaparlamentariker har fått stor uppmärksamhet i veckan: ändringsförslag nummer 165 till utkastet till ny förordning om detaljregler för den gemensamma marknaden för jordbruksprodukter. Det handlar alltså om slaget om vegokorven, eller så har det i alla fall låtit på sociala media och i mindre nogräknade nyhetsflöden.

Ska en tro svenska nyheter så var fredagen EN ÖDESDAG FÖR VEGOBURGAREN. Vi fick se kampanjer av typen "EU SKA INTE RÖRA VEGOKORVEN".  

Ord är viktiga. Särskilt i juridiska sammanhang. Vad som hände var detta: EU-kommissionen la fram sitt förslag för den uppdaterade jordbrukspolitiken, bland annat detaljreglerna för den gemensamma marknaden. Alltså saker som märkning och kvalitetskrav, så att någon som köper parmesanost i EU ska få just en parmesanost, oavsett i vilket EU-land hen köper den. Konkurrens på schyssta villkor. Några EU-parlamentariker i det ganska konservativa jordbruksutskottet ville visa sitt stöd för köttindustrin. De la in ett förslag om att skydda ordet "kött" så att etiketter på matprodukter för försäljning i EU inte skulle få använda ordet kött (samt därmed besläktade ord som "korv") om det inte handlade om ätbara delar av djur. Detta var ett av nästan 300 ändringsförslag som skickades in, vissa rimliga och andra lika populistiska som korvdebaklet. I Bryssel var det ingen som var särskilt orolig, i alla fall inte över just vegomaten.

Nu till det intressanta: alla som jobbar på Europanivå vet att det inte blir något av den här typen av kokobängidéer, men ändå spelar alla med i spelet. Varför? På grund av klickfaktorn som alla, utom Europasamarbetet, vinner politiska poäng på. Miljöpartierna i Europa kan nu slå sig för bröstet och säga att DE HAR RÄDDAT VEGOKORVEN. De som la förslaget kan gå hem och säga TITTA, EU BRYR SIG INTE OM BÖNDERNA, MEN VI BRYR OSS OM ER, RÖSTA PÅ OSS. Alla EU-skeptiker kan skriva om KOLLA DUMMA EU, DE SYSSLAR BARA MED IDIOTISKA FRÅGOR och få massor av likes på sociala media. Ingen ifrågasätter och undrar om vegoburgaren någonsin verkligen var i fara.

Och under tiden går de riktigt viktiga besluten om den stora jordbruksbudgeten obemärkt förbi, för journalisterna tycker det verkar tråkigt och svårt. Mycket tråkigare än den spektakulära korvsmetsdebatten där det är så livat. Resultatet blir att väljarna tror att EU handlar om fjantiga politiska utspel om gurkor och vegoburgare, men de får aldrig höra om de seriösa förhandlingarna som tar upp 90% av tiden i Europaparlamentet och 99% av tiden i Kommissionen och Rådet.

Jag är lika glad som alla andra att ändringsförslag 165 röstades ner och jag tycker det är helt rätt att folk engagerar sig och kampanjar mot korkade idéer. Men jag tycker det är synd att så många samtidigt lånar ut sin röst till de EU-fientliga debattörerna. Lite mer kunskap och lite mer sans i debatten och ordvalen skulle göra så stor skillnad.

Ord är ju nämligen väldigt viktiga.

Friday, October 23, 2020

Tyngd

 När Jeanette Winterson är bra, då är hon väldigt bra, men däremellan är hon lite halvdan. 

Tyngd är en del i Mytserien, en serie kortromaner där författare ombads skriva om någon av de gamla guda- och hjältesagorna från ett nytt perspektiv. Winterson skriver om Herkules och Atlas och om den gången när Herkules tar över tyngden av universum från Atlas axlar en liten stund. Winterson sätter nytt ljus på deras karaktärer och hur deras olika mansroller gör att historien slutar som den gör. Det är inte dåligt men inte det bästa jag har läst. Å andra sidan är den lättläst och kort, förbi på under en timme.

Wednesday, October 21, 2020

NISSÖGA!

NORS!

VÅGMÄR!

KOLMULE!


Jaha, nej det är bara jag som övar på mitt nya jobb som offentlig fisknamnsutropare.

Tuesday, October 20, 2020

Den vitklädda kvinnan, en artonhundratalsthriller

Wilkie Collins är ett av de stora namnen bland de brittiska artonhundratalsförfattarna - eller borde i alla fall vara det. Han är flera strån vassare än Charles Dickens och kan snarare jämföras med lika skickliga och samtida Charlotte Brontë.

The woman in white är en fantastisk berättelse med välutvecklad intrig, en tidig thriller i tät viktoriansk miljö. Teckningsläraren William Hartright får jobb på ett lantligt gods där två unga damer ska lära sig måla akvareller. Han blir kär i den söta (Laura) och imponerad av och god vän med den smarta och tuffa (Marian). Men ack! Laura är förlovad och ska snart gifta sig med en äldre adelsman. Hon gör det inte med glädje utan av plikt, och hon blir inte gladare när en mystisk kvinna i vitt börjar visa sig på kyrkogården och skicka allvarliga varningar. William har träffat kvinnan i vitt förut och tar budskapen på största allvar - vilket snart visar sig klokt.

Det här är också en förvånansvärt feministisk berättelse för sin tid. Visserligen är adelsdamerna så svaga och veka att de inte klarar av stark rörelse eller minsta chock. Blir de blöta av regn måste de ligga till sängs i veckor efteråt. Men temat i boken är kvinnans utsatthet som omyndig (först under sin pappa/förmyndare och sen i äktenskapet) och den rättsosäkerhet kvinnor levde under. Dessutom är Marian en fantastisk hjältinna! Hon drar sig inte för att klättra på tak mitt i natten, utmana livsfarliga italienska spioner eller göra fritagningsförsök från korrupta mentalsjukhus. Liksom Jane Eyre kan hon göra allt detta just eftersom hon inte är vacker. Vackra kvinnor i artonhundratalslitteraturen tycks däremot dömda till att bara vara menlösa och hopplösa madonnor på piedestal.

The woman in white är det bästa jag har läst hittills av Wilkie Collins, men det blir inte den sista.